Popcorn

En olycka kommer sällan ensam

Ja vilken helg det har varit. Det jag kommer berätta nu gör jag för jag tror på att dela erfarenheter med andra är viktigt för att lära sig mer. Igår märkte jag att Poppy ( Popcorn – pappa till C- och D-kullen) hade problem med att kissa. Han satt mitt på golvet och försökte men ingenting hände. När jag vände på honom såg jag att han snopp var ute. Oj tänkte jag är han så sugen på tjejer så att hans snopp har blivit irriterad? Han såg ut som han hade ont och jag tänkte att han kanske hade ett sår/irritation då han inte fick in snoppen.

Jag satte en tratt på honom så att han inte skulle kunna slicka sig där hela tiden för jag tänkte att då kanske det läker fortare. Att han inte kunde kissa var ju logiskt då han hade stånd. När jag imorse pratade med en veterinär om problemet så sa hon till mig att åka in till Bagarmossen direkt. Hon menade att hon trodde att han hade problem med urinvägarna och att om han inte kan kissa så är risken att hans urinblåsa kan sprängas och då är hans liv i fara.

Jag slänger mig direkt iväg till djursjukhuset och min underbara granne hjälpte mig hålla koll på små kattungarna. (Tack söta Marita för att du finns! Du är verkligen guld värd!) När vi väl är framme så får vi komma in akut och det tog inte mer än ett par minuter innan djursjuksköterska tog hand om oss. Sedan kom en veterinär och pratade med oss och kände på Poppy. Hon lyssnade på hans hjärta och lungor och där hörde hon inget konstigt. Hon frågade när han sist gick på toaletten samt när han åt och drack sist. Vad jag kunde komma ihåg så var det ju igår morse. Hon undersökte då ifall han var uttorkad men det var han inte. Efter undersökningen kunde hon konstatera att Poppy var svullen och att hon misstänkte förstorad/uppsvälld urinblåsa. Vi blev sedan direkt lotsade till röntgen och fick även besked över att vi skulle ta blodprov.

Poppy låg så fint och stilla när vi tog röntgen bilder. Sköterskan frågade om hände så ont att det var därför han låg still. Nej, sa jag han är så här lätthanterlig och go – för det är så han är. Efter röntgen var det som sagt dags för att ta blodprov. Sköterskan kom fram med en rakapparat. – NEJ skrek jag ni får inte raka honom. Han är utställningskatt. Då först fick jag besked om hur allvarligt sjuk Poppy var. Att dessa prover var avgörande för hans liv. Självklart fick hon då raka… päls växer ju ut. Då bröt jag ihop, jag grät och grät. Tanke att mista Poppy – den går inte och förklara.

Det tog inte många minuter innan de kom tillbaka och berättade att han hade urinsten och att han måste opereras direkt. Veterinären förklarade för mig de olika stegen – först skulle de försöka föra in en kateter och försöka spränga kristallerna. Om inte det skulle funka behöver de öppna buken för att ta bort det som stoppade upp urinvägarna.

Klockan 11.50 ringer de från Bagarmossen och en kirurg berättar att operationen kommer bli mer komplicerad än så. De kunde inte lösa det på det sätt som de trodde utan var tvungna och amputera hans snopp för att lösa problemet. I och med det blir han kastrerad då de även klipper sädesledarna. Jag frågade vad jag har för val – ja det eller så får han somna för gott – du har inget annat alternativ. Tårarna rinner, jag gråter. Självklart är Poppys liv mer värt än något annat. De får klartecken att fortsätta med operationen. Veterinären sa också att de kunde inte garantera att Poppy skulle överleva men att de skulle göra sitt bästa. Jag sitter hemma och försöker jobba men tårarna vill inte sluta. Nu är det bara och invänta nästa telefonsamtal.

Strax efter klockan fem ringer en utländsk veterinär som visar sig vara den kirurg som har opererat Poppy. Han meddelar att operationen har gått bra och att Poppy är så bra man kan vara efter en sådan här operation. Men när han försökte förklara vad de hade gjort på knacklig engelska kände jag att detta var för viktig information för mig för att jag inte skulle förstå vad han sa så jag var fräck nog att be om att han skulle få en kollega att ringa upp mig.

Kollegan ringde mig någon minut efter. Han berättade att Poppy hade ont men var vid god hälsa. Att han hade fått smärtstillande nu så att han kunde vila efter operationen. Han kommer få ligga kvar ett par dagar så de ser att han kan kissa själv innan han får åka hem. Han berättade att detta är inte ovanligt att hankatter oavsett ålder (ras eller huskatt) får dessa problem. Men att det fastnar just inne i snoppen är inte så vanligt. Oftast kan de spränga bort kristallerna. Jag frågade om det fanns på något sätt jag skulle kunnat undvika detta nej svarade han. En del katter har mer inlag än andra och han kunde heller inte konstatera att detta är ärftligt. Det bara är så. De vet heller inte om det är riktiga kristaller eller inte så de har skickat in massa prover som vi kommer få svar på.

Jag frågade om inte detta är mer vanligt på äldre kastrerade hankatter, det tyckte han var en myt. Han kunde inte heller säga att detta hade med kost och göra. Han berättade att Poppys urinrör var istället för rakt böjt. Om detta var medfött eller inte kunde han inte svara på, det kunde likaväl utvecklats av en urinvägsinflammation. Veterinären var en gång noga med att tala om för mig att jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Det kändes skönt.

Från att ha haft tanken om att Poppy aldrig mer skulle komma hem vandrade hela tiden i mina tankar men nu såg jag ljuset. Att Poppy har en stor chans att bli frisk och få komma hem. Detta var visserligen inte alls vad jag hade tänkt mig, men jag är så tacksam för att han lever.

Hemma ser jag fem små lurviga underbara kattungar som är helt ovetandes vad som hänt. Fem söta kattungar som Poppy är pappa till. Två små knyten ligger inne hos Mazzy som han också är pappa till. Nu blir det inga mer Mini-majs det är synd för han är så fin och ger helt underbara avkommor. Men som sagt viktigast för mig är att min underbara kille får komma hem igen. Ingenting annat är viktigt.

Tack alla ni som har stöttat mig idag! Det har varit en tung och jobbig dag som snart är slut. Vi hoppas på en bättre dag imorgon. En dag närmare till att Poppy kommer hem!

Uppdaterad 2016-04-06
Poppy ligger fortfarande på Bagarmossen och kommer få vara kvar där till på fredag för observation. Hans njurvärden var alldeles för höga när han kom in men snart är de nere på rätt nivå igen. Jag fick besöka honom idag och var väl för söt! Han var hög på smärtstillande och djursjuksköterskan sa att han såg rosa elefanter 😉 Han lade sig i mitt knä och jag fick klappa honom på huvudet och skuffa på hans underbara öron. Jag är så glad för att han verkar återhämta sig så bra.

Uppdaterad 2016-04-10
Poppy är fortfarande inlagd på Bagarmossen. I torsdagskväll tvingades han opereras igen då hans njurvärden ökade enormt. Det visade sig att han hade haft något läckage då hans buk var full med urin. Han låg på operationsbordet över 3 timmar och de var noggranna med att inget fanns kvar innan de sydde igen honom. Han fick då även en kateter så att hans urinrör skulle få läka i lugn och ro. Jag fick träffa honom en stund på fredag eftermiddag och det kändes bra. Jag matade honom med lite mat och godis och han låg i mitt knä och spann. På lördagen fick jag besked om att han hade lyckats ta av sig tratten och dragit bort katetern och de fick ta in honom igen till operation. De började med att göra ett ultraljud för att se om buken hade fått urin igen. Tur nog så fanns det inget så de behövde bara sätta dit en ny kateter. Idag har jag fått besked om att hans läge är stabilt men det är först imorgon jag vet mer om hur det kommer gå.  Jag har varit förbi idag och lämnat grillad kyckling och en påse med Orijen Treat till min kille. Nu håller jag tummarna för att jag kanske kan få hem honom på måndag eller tisdag.

2 reaktioner på ”En olycka kommer sällan ensam

  1. Hej igen Suzanne.

    Vilka olycksdagar det varit för dig.

    Jag känner igen all sorg vi kände när bengalernas mamma och tre syskon dog. Hoppas allt bli bra snart och att du får hem en pigg Poppy.

    Eva
    Tiss och Tass hälsar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.